(en liten visa skriven en söndagskväll i brist på kaffe och whisky)

när lyckan står i porten en man blott en pojk jag ser
han väntar stadigt på marianne och kruset gav han modet
med svavel och krans föds då en dans i längtan av kaprifoler
men inte där fanns, hon marianne och törstar gör ju blodet

elden tjuter och flickorna ler, men ingen som marianne
han står där i skam, vart är marianne
mitt liv, min brud, mitt allt
han tar till sitt malt, där står marianne
som brisen hon dansar på borden

hon skrattar så lent och det finns ingen mer, det finns bara en marianne
hon tar han i hand, hon fyller hans famn, med liv, hennes bröst, hennes allt
och valsen den går och lyckan består
då brasan smeker låren på den ljuva marianne

fast de drunknar nog ändå ska du se, av frestelsen bottnar stopen
hon tar av hans skor i dungen de tro att ögonen ej kan se
men sinnet är svagt och minnet är vagt
när han vaknar där utan marianne